Inställningen till kärnkraft och uranbrytning hos KD, SD och L i Skaraborg samt M i Västra Götaland redovisades i Skaraborgsbygden (13 december). Det är deprimerande läsning.
Partiernas inställningar avspeglar total ignorans och brist på saklig grund. Årtiondens debatt och kunskapsuppbyggnad om kärnkraften tycks ha gått spårlöst förbi. Det är som om Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima och Ranstad aldrig hade hänt.
I korthet anser partierna att kärnkraften är det enda och miljövänliga alternativet för elproduktionen, att kärnkraften ska subventioneras av staten, att uran kan importeras men hellre brytas i Sverige, att uranbrytningsförbudet ska tas bort (undantag L), att det kommunala vetot mot uranbrytning nog ändå bör bibehållas, att uranbrytning i Västgötabergen nog inte bör ske (undantag SD) samt att brytning ska villkoras med avsättning till en fond (KD och SD) för att städa upp efter verksamheten.
Alla partier har inte svarat på alla frågorna. Men förordandet av kärnkraften är tveklöst liksom behovet av subventioner. När förutsättningarna i form av urananskaffning ska värderas blir svaren alltmera svävande, allra tydligast när frågan specificeras till uranbrytning i Västgötabergen. Det är endast SD som utan tvekan vill ha sådan brytning.
Utan att gå in i alla detaljer kan som motargument konstateras att kärnkraften är farlig, ineffektiv, oekonomisk och otillräcklig. Den på senare tid omhuldade fjärde generationens kärnkraft finns inte ens utan skulle behöva mycket omfattande utvecklingsresurser under lång tid för att kanske kunna realiseras.
Att kärnkraften är farlig borde inte behöva påpekas. Förutom reaktorolyckor finns den uppenbara kopplingen till kärnvapen, nu mest påtaglig i Iran och Nordkorea, men tidigare också i Sverige. Uranet från Ranstad skulle användas i kärnvapen.
Kärnkraften är inte ”fossilfri” om hela hanteringen beaktas, bland annat uranbrytningen. Den är ineffektiv, eftersom huvuddelen av energin från en kärnkraftreaktor går bort som kylvatten. Kärnkraften är globalt sett en marginell energikälla som varken på kort eller lång sikt kan lösa klimatkrisen. De på solenergi baserade energikällorna är omedelbart tillgängliga och billigare än kärnkraft. Varför skulle kärnkraften annars kräva subventioner?
Vid uranbrytning uppstår stora mängder brytningsavfall som innehåller uranets naturliga sönderfallsprodukter, bland annat radium som i sin tur bildar radioaktiv radongas. I Ranstad innehåller avfallet dessutom farliga tungmetaller. Därför är lakrestupplaget i Ranstad avlyst miljöskyddsområde, som inte får röras under överskådlig tid.
Uranhalten i den rikaste delen av alunskiffern i Västgötabergen är cirka 0,03%. Det krävs mycket omfattande brytning för att få fram tillräckliga mängder uran. Om de tidigare 12 svenska kärnkraftverken skulle ha försörjts med uran från Ranstad skulle det ha krävt brytning på en kvadratkilometer varje år.
I den dominerande diskussionen tycks klimatproblemet vara reducerat till uppfyllande av ett obegränsat energibehov. Kol, olja och fossilgas ska inte bara ersättas. Fortsatt tillväxt måste säkras.
Mycket engagemang läggs på att diskutera för- och nackdelar med tekniska lösningar som vindkraft, solkraft, vätgas, biobränslen, batterier, elbilar, elvägar och nu senast kärnkraft.
Men frågan om totala behovet av energi och mänskliga aktiviteter ställs nästan inte. Det verkliga problemet är vår totala verksamhet på planeten. Med eller utan klimatpåverkan håller vi på att engångsförbruka fysiska resurser och ekosystem.
Då är den överordnade frågan hur många människor planeten tål och vilken ”standard” ifråga om ekologisk påverkan dessa människor ska tillåtas, om vi vill ha långsiktig överlevnad.
Olov Holmstrand
Artikeln är publicerad i Skaraborgsbygden 2019-12-20