Skogsstyrelsen är en statlig myndighet med huvuduppgift att tillse att svenskt skogsbruk följer skogsvårdslagen. Lagen säger bland annat att skog ska brukas både för ekonomisk avkastning och så att den biologiska mångfalden bibehålls. För det senare syftet identifierar Skogsstyrelsen nyckelbiotoper. En nyckelbiotop är ett område i skogen med höga naturvärden som har stor betydelse för skogens växter och djur. I en nyckelbiotop kan det finnas hotade (rödlistade) eller sällsynta arter som behöver området för sin överlevnad. Alltså ska nyckelbiotoper bevaras. De utgör dessutom viktiga pusselbitar i uppnåendet av det nationella miljömålet ”Levande skogar”, som Skogsstyrelsen ansvarar för.
I ett skogsskifte som nyligen har bytt ägare ligger 2 hektar av en liten nyckelbiotop. Biotopen är på totalt 2,7 hektar. Det är fråga om en nordostvänd bergsbrant med hög och jämn luftfuktighet, grova granar och rikligt med död ved. Det finns vedsvamp, tickor med rik förekomst och fuktig mossfäll på död ved. Nyckelbiotopen ingår i ett större område skyddsvärd naturskog med bland annat ovanlig svampflora, varav flera särskilt skyddsvärda arter.
Den nye ägaren lämnade en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen för 4,7 hektar omkring och inklusive nyckelbiotopen, se karta 1. Som skäl angavs att skogen var angripen av granbarkborre, vilket var osant. Det uppenbara skälet för avverkningen var istället att få bort nyckelbiotopen, vilken hindrade optimalt ekonomiskt utbyte av skogsbruket. Den biologiska mångfalden uppfattades som ett ekonomiskt hinder.
När avverkningsanmälningar gäller skog med höga naturvärden kan Skogsstyrelsen föreskriva att 10 procent av den anmälda arealen ska undantas från avverkning. I det här fallet hade det med stor sannolikhet kommit att gälla 0,47 hektar av nyckelbiotopen, det vill säga knappt hälften av denna skulle sparas.
Skogsstyrelsen försökte få ägaren att helt avstå från att avverka nyckelbiotopen, men ville inte erbjuda ekonomisk ersättning i form av biotopskydd, vilket i praktiken är som ett litet naturreservat. Ägaren ville inte avstå från avverkning av nyckelbiotopen. När han insåg att Skogsstyrelsen skulle undanta 10 procent av hela avverkningen och att detta skulle betyda att halva nyckelbiotopen skulle bli kvar ändrade han avverkningsanmälan till att bara omfatta 2 hektar av själva nyckelbiotopen, se karta 2.
Skogsstyrelsen accepterade den förminskade anmälan och föreskrev att 10 procent skulle bevaras, nu alltså 10 procent av nyckelbiotopen, det vill säga 0,2 hektar. I praktiken innebär detta ett utplånande av nyckelbiotopen och dess skyddsvärda arter på fastigheten.
Skogsstyrelsens skäl att istället erbjuda inlösen för biotopskydd var att nyckelbiotopen inte ingår i ett prioriterat område och att medlen för skydd är begränsade. Inlösen av 2 hektar skulle enligt uppgift kosta 400 000 kronor. På fråga om Skogsstyrelsen skulle ta emot insamlade medel av denna storlek lämnades inget bestämt svar.
Skogsstyrelsen har på senare tid generellt ifrågasatt identifieringen av nyckelbiotoper som verktyg för att bevara biologisk mångfald i skogen. Den övergripande slutsatsen av det här beskrivna exemplet är att Skogsstyrelsen som konsekvens av inställningen till nyckelbiotoper uppenbarligen inte avser att uppfylla skogsvårdslagens krav, när bevarandet av biologisk mångfald sätts på sin spets. När en skrupelfri markägare utsätter Skogsstyrelsen för utpressning genom att enbart avverkningsanmäla en nyckelbiotop faller Skogsstyrelsen undan.